If anyone want’s me, I’ve been sitting in front of a screen most of the week, staring at pixels and letters that do not make sense, trying to write my essay.
To illustrate my progress:
In short, do not ask me how this is going.
Category: Projects
Abortion n’ stuff
I felt sad all day yesterday. Don’t know why. Maybe I’m not drinking enough, or maybe I’m just in stage three. The list goes: numbness, denial, despair, acceptance.
So to cheer myself up I made a whole lotta food and read late into the night. I’m still reading up on Leibniz for my thesis, and need to send in a synopsis later today. Not a problem. Synopsis I can do.
I’ve been multitasking quite a lot the past two weeks, reading a lot, sketching a lot, making some lockpicks and helped Anna shoot a remake of the bang-bang-bang videos I did three years ago. She’s doing something on appropriation.
And for your reading pleasure: A story about a women who shot herself in the stomach because she couldn’t afford an abortion. I found this story at warrenellis.com, a blog you should be reading from time to time.
En timme senare
Under invigningen av bokmässan så delades även det första International Publishers Association priset ut till en förläggare som modigt försvarat yttrandefriheten under svåra förhållanden. Årets pris tilldelades Shahra Lahiji från Iran, och hon var uppenbarligen rörd av utmärkelsen och talade kort om att hon bara är en av många i Iran som kämpar mot en repressiv regim. Efter hennes känsloladdade tacktal så applåderades det, och sen drog de på fyrverkerier. Inget säger hopp & frihet som romerska ljus i form av en logotyp.
Mer info om priset och motiverinen hittar du här: www.ipa-uie.org/.
Försov mig, förkyld, förbannad på datorn.
1) Jag försov mig med en halvtimme och missade den inledande presskonferensen. Ska gå på en annan om tio minuter som jag tror kommer handla om Penn-klubbens prisutdelning. Eller så var det Reportrar utan gränser – temat för årets mässa är yttrandefrihet.
2) Den mängd träning jag pysslat med senaste tiden (som med tiden säkert kommer förvandla mig till en slapp version av Helkules) verkar mest ha gjort mig trött i kroppen. Igår kväll började förkylnings-symptomen komma, och jag känner mig som replikanten Roy Betty i Bladerunner, när hans kropp börjar ge upp och han väser mellan sammanbitna tänder “not now! Now yet!.” Ok, han slogs på liv och död med Harrison Ford och reciterade en fin dikt innan han dog, men ändå. Jag såg liknelsen framför mig, hur jag släpar mig ur sängen, tar två Alvedon och äter hoummus med sked medans jag smaskar fram ett ödesmättas “ ahmenvafa-an.”
3) Jag har alltid trott att meningen med en laptop är att den ska fungera utan nätdrift. D.v.s. på batterier. D.v.s. den ska inte slockna efter tio minuter med ett kakk-ljud. Undrar om batteriet kommer att explodera. Mest irriterande är att jag inte orkar starta om hela jävla tiden.
Men allt det sagt, jag är glad som en gris i skit (även om det är en felaktig liknelse; Grisar är väldigt hygieniska djur):
Ok. Presskonferens om två minuter. På förmodligen ett ganska intressant ämne.
En kort sammanfattning av förra årets bokmässa
Eftersom det var något arschel som utnyttjade en svaghet i det förra bloggsystemets säkerhet och raderade bloggen från förra året bokmässa, så följer här en kort sammanfattning.
Förutom att träffa folk, titta på folk, irritera mig på folk och framför allt undvika folk, så spenderade jag mina vakna timmar med att plöja igenom mässkatalogen på jakt efter intressanta nya böcker.
Efter att jag gjort det så sprang jag iväg till respektive monter och invokerade den allt sedan Gütenbergs tid magiska ramsan “ge mig recensionsexemplar eller edra publikationer kommer att ruttna i rabattkorgen.”
Få kan motstå:
De som brukar reservera sig är de stora förlagen (Bonnier med sällskap) och det beror på två saker:
1) Om de skulle ge bort exemplar av nyutkomna böcker på en mässa skulle det kollektiva ljudet av brutna kulturjournalisters ryggar orsaka tinnitus och de kanske skulle hållas skadeståndsansvariga. (D.v.s. de publicerar enorma mängder).
2) De har pressavdelningar som sköter sånt via förlagsdistribution och vill inte befatta sig med så triviala ting som recensionsexemplar till skabbigt och o-organiserat patrask. (D.v.s. de är upptagna med att lotsa sina författare från ett intervju-stall till ett annat)
Det ges dock ut tillräckligt mycket suveräna böcker av de mindre och medelstora förlagen (och ibland av någon dåre som plöjt ner sina Telia-aktier i 500 print-on-demand-kopior av ett poetiska epos om skärgården) så det kanske är lika väl att de får min svåråtkomliga och dyrköpta uppmärksamhet (—Ooooh, är de här pennorna gratis? Jag tar tre. Har ni recensionsexemplar av nåt?); Jag ser det som en kulturgärning, faktiskt.
Av de nästan femtio böcker jag kom över förra året (tio fler än året dessförinnan) läste jag ut trettiofem och skrev färre recensioner än så. Vilket ger mig litet dåligt samvete. Missförstå mig inte här; Jag har vid ett eller annat tillfälle påbörjat att läsa varje bok (Ok, inte kokboken. Jag vet inte vad jag tänkte med den) men eftersom jag hela tiden har fler böcker till hands så har jag läst dem på samma sätt som jag använder en dator, (fem chatfönster igång, 25 olika hemsidor uppe, 60-talet nerladdningar, mailprogrammet, rss-läsaren, podcast-directory samt minst ett datorspel) vilket har resulterat i att de anteckningar jag faktiskt för över det mesta jag läser blir litet, eh, fragmenterade.
Nåja. Eftersom förra årets bloggande var uppskattat (och jag inte utsatts för brandattentat av upprörda förläggare) så tänkte jag fortsätta i samma ådra – lätt förvirrat, ständigt hungrig, utomordentligt ensam och på jakt efter det vita pappers-guldet.
Och i dessa fejkat deltagande web 2.0-tider så uppskattar jag om ni skickar ut mig på uppdrag på mässan. Vill ni att jag ska fråga någon något? Kolla in katalogen på www.bok-bibliotek.se och säg till om jag ska fota någon. Eller typ.
Na-na-na-na-na-na (hajen-musik)
Jag gick förbi bokmässan för att hämta upp en katalog och ett nytt presskort. Jag är litet förvånad över att mässan inte ens verkade halvfärdig. En massa folk står fortfarande och snickrar på saker, och jag måste påminna mig själv om att inte luta mig mot några väggar imorgon – färgen på dem kommer förmodligen inte att ha torkat än.
En bra investering skulle annars vara att ha en sån här mekanisk pall-skjuts. Tänk dig själv: Ett hav av människor som alla blockerar din väg eftersom de vill ha en autograf eller tittar undrande efter vad de andra tittar undrande efter, och här kommer du i full fart och pall-lastar dem åt sidan. Plus det skulle bli lättare att bära alla böckerna.
The ‘happy birthday mom’ thingy
The project finished succesfully. One person actually heard my cries for help and emailed me a clip. So thank you very mush Nina, I appreciate it a lot.
As for the rest of you lot who saw this page but didn’t bother helping out: Screw you big time, you slackers.
Internet bridging the gaps between people my ass; More like Internet allowing people unlimited ways of doing a lot and doing nothing
In the end, I had eighty-something videos, but decided to edit it down to fifty (since, you know, it was my moms fiftieth birthday?) and here’s the resulting video. (with which, of course, I created a dvd)
To the people who participated: Thank you very much. It made my mom happy.
Well hung
Yes, well hung indeed. The gaps between the four prints is visable, but since they align quite well, it doesn’t bother much. What I ment to write is it doesn’t bother me much, but that goes without saying. The first fucker to ask me the symbolism of the cross-pattern the prints make will get a blank stare though.
I managed to surprise myself with how the finished work actually resembles the photoshopped dummy I made a couple of days ago.
Show opens Friday.
Underlying
I tried to distill the motivation I have for The Boy with Half a Pinky, and arrived at these three paragraphs:
A project to measure the load-carrying capacity of text, an attempt at outright lying without speaking falsely and an illustration of automatic, biological narrative.
How far can one stretch the imagination to accomodate for ones beliefs in the face of contradictory (or inconclusive) evidence, and what is the quality of succesful propaganda (both the quality of the propaganda and the quality of our reaction to it, as well as the mechanisms that bridge the gap between what is presented and our internalisation of a message)?
Where exactly are you lost in the transition between presupposed understanding (unselfreflecting knowledge) and the rest of the world?
The galleries webpage is located here, where you’ll find more info about the exhibition.
Work in progress…
I’m working along the lines of the title The Boy with Half a Pinky and this photoshop is one way to pull it off.
Here’s the idea, as it is:
* The boy with half a pinky is an image of a young man sitting and smoking and looking slightly miserable. It’s blurry, except for the hand that holds the cigarette & which doesn’t miss any digits. Looking at the other hand you can’t really tell, because of the angle.
* What would be the point of this?
* This might look like an excercise in stearing the viewer, but it’s such an obvious point to make. Look, if I tell you that an image is about one thing, you’re gonna interpret or at least look at the image in relationship to what I’ve told you. And if I lead you on by saying something that either is
1) not verifiable
or
2) not verifiable & an outright lie
You’re not going to get anything true out of looking at the image, and it might actually make your perception of the image, and thereby your grasp on reality, slightly more false than you’d like. Of course, we’re constantly reminded of that others lie to us, or are otherwise not in a position to communicate anything un-false to us (how few and far between are the experiences of understanding, anyway?) and maybe we’re aware of this well enough.
* Basically, the above line of reasoning could lead one to believe that I’m just taking a piss and want to annoy any viewer, while at the same time creating an argument based on the falsehood of images and making a Descartian demon out of myself; An imbecile sitting by the roadside giving false directions to passersby, chuckling under my breath.
Ugh. But maybe that’s good enough? Or maybe good isn’t the right word to use. Maybe it’s plausable enough? The good part might come in if someone gets anything from looking at this while it’s hanging in a gallery, eat a breadstick and between munches says “uhm, this was nice. I’d say it’s even good.” That’s where the good part comes in?
I can’t seem to stear clear of the obvious trap here – I tend to treat what I’m doing as riddles that I have to reverse-engineer in order to figure out the true meaning of. Darn it. Darn it to heck.
One way to make clear that this image doesn’t matter in the slightest is this:
The second image is a heavily rasterised version of the one on the left. You can’t really make out any details unless you back a few steps away. Both images are made up of smaller parts – they’re stapled to the wall, taped with duct tape on the back, i.e. not being cared for very much.
There’s something fun about putting so many hours into a work that you finally decide to staple the shit out of. This might actually come as close to release as I’ll get on this side of legalised prostitution.
* Just had a smoke break with Mark, and he asked me the unwelcomed question I don’t see what you’re getting at, especially with the rasterised image.
Damnation.
So, what we end up with are a bunch of negative descriptions; Things that i’d like to point out that are wrong, but without offering an exit or a way out. That’s not necessarily a bad thing, since I just need to offer a way in, but, well, anyway. Nevermind. I’ll just prep the image for printing (it’s gonna come out on four sheets) and go home and eat soup.
Soup is good for you,
Soup is good for me,
and when you eat soup together
the company is free.