Ah, den ljuva bitterheten är nog en av de roligaste inslagen med att gå på sådanan här evenemang. Man kan muttra över dem som står och stirrar mitt i gången, och man muttrar när någon annan muttrar över att man står mitt i gången. Ölen jag drack till lunch har slutat verka och jag är istället trött. Jag tror en tandvärk har gått upp i huvudet på mig så att en vätte slår mig med spikklubba i hjärnan.
Koman man hamnar i här är påtaglig. Jag fick ställa mig rakt framför en bekant innan han kände igen mig – jag kunde skönja hur hans ögon likt en gammal autofokus fick ställa in sig på mitt ansikte. Undrar hur många människor jag känner som jag gått förbi på armlängds avstånd.
Jag begriper inte hur Bert Karlssons nylle kan anses rumsrent nog att pryda en bok, än mindre författa en. Är det bara jag gärna ser att han får stryk?